LARS LERIN tillbringade sina sommarlov pÄ 1970-talet pÄ en liten gÄrd mitt i VÀrmland, i Sunnemo socken. HÀr lÀrde han sig slipa en lie, mjölka och mocka, sÄga och klyva ved, binda en nek. GÄrdens invÄnare blev hans vÀnner och han delade deras oro för mörka moln och glÀdjen för varje hÀssja under tak. Han berÀttar om vardagsslit i ladugÄrd och pÄ Äker men ocksÄ om kaffestunder i skuggan av ett ÀppeltrÀd. En svunnen tid vÀxer fram inför vÄra ögon, kÀrleksfullt skildrad i en berÀttelse som gÄr rakt in under huden.
Lars Lerin lÄter oss följa med till en vÀrld som inte lÀngre finns. DÀr höet torkades pÄ hÀssjor och korna mjölkades för hand. Det var ett hÄrt liv. Efter slÄttern vÀntar en hög otvÀttade sommarklÀnningar och mÄnga meter mattor. BlomsÀngar och grönsaksland ska rensas, vinbÀren Àr mogna. Och snart Àr det tid att gÄ ner till sjölandet och grÀva upp de morötter som sniglarna ratat. Mycket ska sockras och saftas och djupfrysas. Mycket ska lagas och tÀtas.
I Snigelsommar fÄr vi följa med Lars i Ànnu en del av hans liv, nÀra och utan omskrivningar; samtidigt som han skickligt dokumenterar en tidsera som inte lÀngre existerar i vÄr tid.