Hon kommer emot mig pÄ grÀsmattan och jag tar emot henne. Vi dansar tÀtt intill, lugnt och stilla. Havet och kobbarna dÀrute glittrar i solen. Den musörade björken svÀvar ovanför oss. Hon luktar gott. Hon Blundar och drömmer sig bort. Ibland ser hon pÄ mig och ler sorgset.
âDu dansar braâ, viskar hon, âdu har fantasi.â
Vi dansar sÀkert en halvtimme, trekvart. Till sist trycker hon sig emot mig och jag blir kysst. Det förvÄnar mig inte. Jag kysser henne och ger henne allt jag har.
De berÀttelser du finner hÀr spÀnner frÄn tidigt fyrtiotal och framÄt.
Det Ă€r krigsvinter, efterkrigstid, rekordĂ„r i Sverige â och krisĂ„r.
Miljöerna skiftar, dÀr finns möten mellan en dödssjuk lÀrarinna och den gamla eleven som vÄrdar henne.
DÀr finns den facklige ombudsmannen som plötsligt börjar gÄ i kvinnoklÀder, tar vÀrvning i FrÀlsningsarmén och en dag Àr spÄrlöst försvunnen.
I en annan gÄr sonen med fadern pÄ ett nazistmöte.
TitelberÀttelsen utspelas pÄ en bröllopsmiddag dÀr festtalaren Àntligen tar bladet frÄn munnen och avslöjar en livslÄng hemlighet.
I historiens bottenslam finns vĂ„ld, svek och besvikelse över vad livet blev â men likafullt glĂ€dje och stolthet över framsteg och de sociala möjligheterna.
Och kÀrlekens överskridande kraft.
Jag har inte försökt kalkera fram en tidsperiod, med all dess signalerande rekvisita, snarare har jag velat Äterge stÀmningar och kÀnslor och minnen som jag personligen omges av.
Försöker jag nÄgot Àr det att intressera och underhÄlla lÀsaren.
/Tony Samuelsson