I den sista delen av sin självbiografi skildrar Ernst Brunner sin sorti ur den litterära offentligheten som ett parallellt förlopp till vad han beskriver som den svenska bokkulturens förfall – med spektakelkulturen, mordboksförfattarna och den genusetniska klientelismen.

Livet som Ernst Brunner levt det är inte märkvärdigt och aldrig storslaget. Det är rentav löjligt ibland, men får sitt värde av att det gestaltas på ett högtstående sätt. Berättelserna om den lille Ernst från Seppan och den nu vuxne redan gråhårige äldre mannen bosatt på Mariaberget, får karaktären av folkskrifter eller obetydliga klostersagor. Med sina litterära alster reser han runt från scen till scen i en konceptualiserad värld. Han blir en resande i konstformer och åskådningar och upplevs slutligen som verkligt existerande bara tillämpad som begrepp, som förvrängd bild.

Kanske är Ernst Brunner den förste i svensk litteratur som vågar tillstå att han varit en skrivande medelmåtta, men han gör det med en avklarnad humor och medveten om att det ofullgångna hos honom själv bara kan mätas ställt mot barbariet i samtiden.