Annemona och Bror var jÀmnÄriga, trettio Är bÄda. Ganska snart fick de ett barn genom slarv. Dottern föddes en söndagseftermiddag ej vetande att hennes pappa var en tragisk figur och att hennes mamma ocksÄ sÄ skulle bli. Barnet vÀgde mycket litet, hade navelstrÀngen runt halsen och moderkakan pÄ huvudet. Hennes pipande lÀte verkade mer vemodigt Àn det egentligen var, för samtidigt var hon sÄ vÀldigt nyfiken.
Om flickan Anna och om vissa bĂ„de isande och glödgade hĂ€ndelser som utspelades i Lund pĂ„ 40- och 50-talen berĂ€ttar Kerstin Strandberg i Annemonas gördel â avklĂ€tt och utan skydd av spe och ironi.
Döljer sig mönstret till en saga dÀrunder? En saga som rymmer det minsta av allt: gruskornen man befriar sig frÄn pÄ psykoanalytikerns dörrmatta. Men Àven det största och svÄraste: liv omslutet av död.
