Tre maskerade rånare genomför ett brutalt dåd i tunnelbanan i Stockholm. En hel vagn på tåget skjuts sönder och pengar, klockor och mobiler avkrävs de skräckslagna resenärerna. Två män, lokföraren och en passagerare, mördas brutalt.
Rånarna flyr i en svart Chevrolet och kör till en övergiven, nersliten fabriksbyggnad vid Stockholms hamninlopp. Högst upp i den, i ett smutsigt före detta omklädningsrum med kakelbås och plåtskåp, tar de av sig sina skidmasker. Rånarna är tre unga kvinnor. De hämtar en illa tilltygad kassettbandspelare från ett av skåpen, sätter sig runt den, tar varandras händer och börjar vagga när spröd pianomusik strömmar ur högtalaren. Det är en gammal Beatleslåt: For no one. Tårarna rinner utmed kvinnornas ansikten. Den handikappade polisen Axel Hake får hand om fallet. Han tror inte att det är ett terrorattentat som polisledningen förordar. Ingen grupp har tagit på sig ansvaret. Inga slagord, inga krav.
Rånarna har en annan agenda, men vilken? När ytterligare ett rån med mordisk utgång utförs vidtar Hakes chefer åtgärder han inte kan acceptera. Han tar semester men släpper inte fallet och fortsätter sin utredning i smyg, under täckmantel. Hake lyckas närma sig en av kvinnorna genom att utge sig för att vara någon annan. Han spelar sitt spel, men han har inte räknat med att behöva blanda in sina egna känslor i denna katt-och-råtta-lek på liv och död. Och det försätter inte bara hans eget liv i fara, hela hans familj står också hotad.
