Jag talar i denna text som den pensionerade europé jag Àr. Jag försöker berÀtta om vÄr kontinent som jag upplevde den efter Andra vÀrldskriget. Kriget Àr slut. Den fred som rÄder Àr instabil och man ger den inte mÄnga Är. Min syn pÄ Efterkrigseuropa kan verka endimensionell och den Àr endimensionell. Jag sÄg och jag sÄg inte. Nu finns det naturligtvis facit, tyvÀrr flera facit som ömsesidigt upphÀver varandras trovÀrdighet. Jag har förlitat mig pÄ mig sjÀlv och det jag minns. I gengÀld begÀr jag att ni inte helt ska lita pÄ det jag har att sÀga.Stig Claesson
SÄ hÀr skriver Stig Claesson sjÀlv om boken Det lyckliga Europa som man kan sÀga Àr en direkt fortsÀttning pÄ den mycket uppmÀrksammade sjÀlvbiografiska bok Svart asfalt grönt grÀs, dÀr han beskrev sina barn- och tidiga ungdomsÄr. I denna bok berÀttar han om hur han som artonÄring Äkte till Jugoslavien och deltog i de arbetsbrigader som byggde jÀrnvÀgen Samac-Sarajevo. I brigaderna ingick en kvarts miljon ungdomar frÄn jordens alla hörn, ungdomar som Äkte till Jugoslavien inte av Àventyrslusta utan för att de trodde pÄ nÄgot.
Har man upplevt ett historiskt ögonblick sÄ anser Stig Claesson att man nog har ett visst ansvar för att förmedla sin version. Alltför mÄnga tiger eller vÀljer att glömma. Och vad Stig Claesson gör hÀr Àr att inte bara berÀtta om sina egna ungdomsÄr i Jugoslavien utan han ger ocksÄ sin syn pÄ de historiska hÀndelser som lett fram till de senaste Ärens utveckling pÄ Balkan. Det lyckliga Europa publicerades första gÄngen 2001.