I de gamla arabiska kvarteren i VÀstra Jerusalem kantas gatorna av pampiga hus med stora trÀdgÄrdar.
Alla bÀr de pÄ en berÀttelse om mÀnniskorna som byggde dem och en gÄng levde i dem.
MÀnniskor som sedan lÀnge Àr ovÀlkomna.
Husen stÄr dÀr som symboler för en tid som vissa inte vill minnas och som andra inte kan glömma.
I Golda sov hÀr berÀttar den palestinska författaren Suad Amiry med sorg och vrede om livet för det palestinska folket efter 1948, Äret dÄ Israel grundades och otaliga palestinska familjer tvingades lÀmna sina hem. Hon varvar slÀktingars och bekantas berÀttelser med personliga minnen och betraktelser och missar aldrig det humoristiska i situationen nÀr det uppenbarar sig. I en alldeles egen blandning av prosa, poesi och reportage skildrar hon ett folks outtröttliga kamp för att fÄ leva som normala mÀnniskor i ett normalt land.
Suad Amiry (född 1951) vÀxte upp i Amman i Jordanien med en syrisk mamma och palestinsk pappa. Hon Àr en palestinsk kosmopolit som bott och arbetat vÀrlden över. I dag delar hon sin tid mellan usa och sin bas i Ramallah pÄ VÀstbanken. Hon Àr författare till ett ertal skönlitterÀra böcker och finns tidigare utgiven pÄ svenska med boken Sharon och min svÀrmor (2005). Amiry Àr Àven verksam som arkitekt och Àr en av grundarna till Riwaq Centre for Architectual Conservation som arbetar för att skydda och bevara det palestinska byggnadsarvet.
Anita Theorell Àr konstvetare, författare och över- sÀttare frÄn engelska. Hon har tidigare översatt bland andra Nuruddin Farah.
Ur Golda sov hÀr:
Idén till boken fick jag en dag dÄ mina vÀnner Mona Halabi, Huda al-Imam och andra kvinnor frÄn Jerusalem organiserade ett tyst demonstrationstÄg för att minnas att det var sextio Är sedan Al Nakna -- Katastrofen -- det vill sÀga fördrivningen och tvÄngsför yttningen av nittio procent av den arabiska befolkningen i Palestina i samband med Israels grundande. I följe med tio palestinska Àgare till underbara villor och stÄtliga patricierhus vandrade drygt hundra deltagare i den tysta marschen. Den slingrade sig som en orm genom gatorna i Talbiyah, en av de förnÀmare stadsdelarna som likt mÄnga andra arabiska delar i VÀstra Jerusalem hade blivit till omrÄden endast för judar. Det har tagit mig mer Àn tre Är att bearbeta de palestinska husÀgarnas kÀnslor av sorg och oder av tÄrar, som frös till is och sedan tinade vid Äsynen av deras villor och prunkande trÀdgÄrdar. Det har tagit mig lika lÄng tid att acceptera de israeliska invÄnarnas ackande och skrÀmda ögon nÀr de stod bakom gardinerna och vaksamt och nervöst iakttog oss frÄn de stora och smÄ fönstren i just de husen. Den enes olidliga smÀrta och den andres rÀdsla har förföljt mig Ànda sedan dess och vÀdjat om att fÄ bli Àmnet för min bok.