En mĂ€rklig procession kom gĂ„ende genom smĂ„stadens gator. Det var de nybakade studenterna, med ena foten i rĂ€nnstenen och den andra pĂ„ trottoaren. Men konstigast var att en av dem var flicka â en spĂ€d, kortklippt tös med klarblĂ„ ögon och pincenĂ© pĂ„ nĂ€san.
Klara Johanson (1875-1948) gick gĂ€rna i tĂ€ten â som hemstadens första kvinnliga student, som tidig studentska i Uppsala, som tidningsanstĂ€lld litteraturkritiker och som en av Sveriges första öppet lesbiska kvinnor. Hon föddes i postdiligensernas tid, genomlevde tvĂ„ vĂ€rldskrig och dog nĂ€r folkhemmet var ett faktum. Som essĂ€ist Ă€r hon svĂ„rövertrĂ€ffad, inte bara genom sin skarpa, glasklara stil utan ocksĂ„ genom sin intelligenta humor. Som mĂ€nniska var hon en sĂ€llskaplig enstöring, hemma i tidens kvinnliga nĂ€tverk, men mest tillfreds i bokrummet, bland de eviga följeslagarna. Endast hennes hetsiga kĂ€rleksaffĂ€rer bröt det litterĂ€ra lugnet.
KJ har ibland kallats författarnas författare. ĂndĂ„ Ă€r hon idag sĂ„ gott som okĂ€nd. âVem Ă€r Klara Johanson?â lĂ€r universitetsfolket ha frĂ„gat redan nĂ€r hon pĂ„ tjugotalet föreslogs till ett hedersdoktorat. Carina Burman kommer nu Ă€ntligen med svaret.