Ulf Erikssons noveller rör sig fritt mellan vitt skilda platser: en lägenhet högst upp i en av Hötorgsskraporna i Stockholm, den baskiska separatiströrelsens Spanien och inbördeskrigets Sarajevo inneslutet i ett vintrigt Venedig; en pojke upplever den befriande känslan att nu börjar hans liv, en medelålders man ser, efter sin fars död, tillbaka på sitt.
Novellerna skildrar människor som på olika vis är fångna, i tiden och i sina liv, i oöverskådliga strukturer, men också stunder av befrielse och uppbrott. Tillsammans formar de sig till ett landskap av mörk erfarenhet, där figurerna – kanske utan att veta det – söker ett möte med någon annan.
Ulf Eriksson debuterade som författare 1982. Novellsamlingarna Paradis (1996) och Is (1999) betraktades av kritiker och läsare som ett andra genombrott.