Mirjam Tuominens författarskap liknar ingenting annat i den svensksprÄkiga litteraturen. Det tidiga författarskapet, hennes fem novellsamlingar, utgivna mellan 1938 och 1946, utgör hennes mest lÀsta och Àlskade verk. Krigets katastrofer, och inte minst fascismens mÀnniskosyn, utgör tydligt bakgrunden i böckerna. Mot grymheten stÀller Tuominen skörheten, i vilken hon finner livets djupaste gÄta och kÀlla. För första gÄngen samlas Mirjam Tuominens lika klassiska som ojÀmförligt vackra novellsamlingar, Samlade noveller, i tvÄ volymer, försedda med ett nyskrivet förord av litteraturforskaren Daniel Pedersen. Denna volym Àr den andra och innehÄller böckerna Visshet [1942], Mörka gudar [1944] och Kris [1946].
MIRJAM TUOMINEN, född i Kajana 1913, död 1967 i Helsingfors, var en finlandssvensk novellist, poet och essÀist. De fem första böckerna var novellsamlingar och utgör författarskapets tidiga fas, varefter hon alltmer sökte sig mot en lyrisk form. Mot slutet av sitt liv skrev hon poesi med en religiös tematik.
»I uppfordrande kontrast till detta mörker stĂ„r Mirjam Tuominens lika mörka, beska, varma och djupa medkĂ€nsla med det levande och hennes krav pĂ„ godhet.« Maria KĂŒchen, OBS, P1, Sveriges Radio
»ElÀndiga, avskyvÀrda vÀrld, alltsÄ, men Mirjam Tuominens beska skrivande Àr ÀndÄ hoppfullt, och jag blir mer och mer övertygad om att det Àr en fruktbar vÀg att gÄ, den underförstÄdda vÀg som pekas ut hÀr. Att vi kan ta klivet tillbaka frÄn bödelns vÀrld in i godheten igen. Det Àr dÀr vÄr överlevnad finns.« Björn Kohlström, bernur
»Mirjam Tuominens [senare diktning] Àr den radikala askesens vÀg, dÀr jaget gör upp med sina egna vrÄngbilder. Men den förutsÀtter redan en blottstÀlldhet av annan art, den hyperkÀnsliges utsatthet som hon intrÀngande och psykologiskt nyanserat skildrar i sin novellkonst.« Anders Olsson, LÀsningar av INTET