Jag satt och tittade pĂ„ hennes rygg dĂ€r hon traskade pĂ„ pontonbryggan, bort frĂ„n mig. Jag plockade fram kikaren ur kajutan och sĂ„g pĂ„ hennes profil dĂ€r hon promenerade lĂ€ngs stenbumlingarna pĂ„ vĂ„gbrytaren, gick genom grinden och sedan försvann bakom de mörkröda servicehusen.Jag satt pĂ„ rufftaket, en skruvmejsel fattigare och tittade efter henne.Jag hade sett henne bara nĂ„gra minuter, och redan lĂ€ngtade jag efter henne, likt en skeppsbruten i en rĂ€ddningsflotte ute pĂ„ öppna havet lĂ€ngtar efter ljuset frĂ„n ett frĂ€mmande farygs lanternor.SĂ„ hĂ€r kan det inte sluta, tĂ€nkte jag.Kanske Ă€r segelbĂ„ten en lika viktig markör av Ă„rstiderna som flyttfĂ„glarna? Ă rets sista seglats fĂ„r lĂ€tt ett vemodigt skimmer över sig â ett landskap Johan Bargum Ă€r en mĂ€sterlig skildrare av.SegelbĂ„tar kan Bargum ocksĂ„, frĂ„n vantskruvar till cunningham. NĂ€r Olof och Harald seglar österut i en vĂ€lkĂ€nd farled rĂ„der fridfullt sensommarvĂ€der. DĂ„ mörkret faller över natthamnen kommer stormlyktan fram â och hemligheter, anklagelser, obesvarade frĂ„gor.Vad var det som hĂ€nde? Seglats i september Ă€r ett triangeldrama med speciella förtecken som visar att det förflutna Ă€r nĂ„got vi alltid bĂ€r med oss,ibland med ödesdigra konsekvenser.Johan Bargum skriver utsökt sparsamt; ytan krusas lĂ€tt, under den stormar kĂ€nslor, pĂ„ liv och död.