"Jag ville skriva en bok om en mÀnniska av det slag som gjorde folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde pÄ det, tog ansvar för det, som försvarade dess rÀtlinjighet och likriktning för att de lyfte mÀnniskan ur hennes mörker; nÄgon som var folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken.
I möbelsnickaren Ragnar Johansson, född Är noll, det vill sÀga 1932, tyckte jag att jag fann honom. Ragnar Àr en hÀndernas man, men ocksÄ tankens. MÀnniskans rationalitet Àr det som förmÄtt henne att skapa nÄgot sÄdant som staten. Ragnar ser den som mÀnniskans bÀttre jag. Han dyrkar staten som idé dÀrför att den saknar mÀnniskans godtycke. Den kan bestÀmma sig för att göra det rÀttfÀrdiga, sanna och goda, och sedan hÄlla sig till det. MÀnniskan dÀremot faller hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter.
Ragnars mor Svea, född Svensson, kommer frÄn en annan epok, det fattiga bondesamhÀlle som moderniteten gör allt för att lÀmna bakom sig. Hon bakar och lagar, syltar och saftar. För Ragnar Àr hon en kvarleva frÄn en vÀrld som aldrig fÄr komma Äter.
Men i det tidevarv som vÀntar efter hans era blir han smÀrtsamt frÀmmande. Det Àr Ragnars dotter Elsa som konstaterar att Ragnar Àr svensken och svensken Àr han, och Ragnar förstÄr bara alltför vÀl att det inte Àr beröm.
Det Àr dessa spÀnningar och konfliktlinjer jag velat förstÄ och tydliggöra med Sveas son en berÀttelse om folkhemmet."
Lena Andersson