Självutlämnande berättar Linnea Viklund om sin anorexia, hur hård kampen var, med den stränga rösten som berättade hur tjock hon var, varnade henne för att äta och tvingade henne att röra på sig för att förbränna så mycket som möjligt. Hon berättar om motsägelsen i att förstå att man är benig men ändå tycka att man är tjock, och om omgivningens oförstående kommentarer som kan dränera en på energi.
Det är en berättelse om att tvingas till vård när man inte vill, och om hur vården fokuserar på vikten medan den psykologiska orsaken bakom ignoreras. Det är en berättelse om det absurda i att nekas terapi för att man är för sjuk för att vara mottaglig och sedan för frisk för att behöva den. Men det är också en berättelse om hur det till sist vänder, hur en insikt kan komma som gör att man vill kämpa för sig själv och inte bara för att göra andra nöjda. Det är naket och sårbart, insiktsfullt och modigt, och bra läsning för alla drabbade, anhöriga och vårdpersonal som vill veta mer om hur det kan vara att leva och försöka överleva med en ätstörning.
