När nazisterna kom till makten vintern 1933 började politiska och judiska flyktingar lämna Tyskland. Somliga sökte sig till Sverige och om de hade tur fick de stanna. Eftersom staten inte tog något ansvar för flyktingmottagningen blev många snabbt beroende av hjälp.

Historikern Pär Frohnert undersöker tre centrala aktörer som stöttade ett par tusen vuxna flyktingar fram till krigsutbrottet 1939. Röda Hjälpen, som hade kopplingar till SKP och Komintern, tog sig an kommunistiska flyktingar medan Arbetarrörelsens flyktinghjälp gav stöd till socialdemokratiska och fackliga flyktingar. Den tredje, Insamlingen för landsflyktiga intellektuella, var en borgerlig-filantropisk aktör som hjälpte akademiker, ofta judar, som förlorat sina anställningar.

Frohnert utnyttjar ett brett källmaterial och svensk och internationell forskning kring flyktinghjälpen. Han visar på skilda motivbilder och belyser lojaliteter jämte kritiska hållningar till den svenska regeringen. De tre aktörerna bedrev sin verksamhet med högst olika taktik. Flyktingmottagandet hade tydliga politiska dimensioner – det var inte enbart humanitär hjälp till nödställda som välgörarna hade i sikte.