Där älven vidgar sig till en sjö mellan fjällsluttningarna ligger den grå ödemarksgården, i vilken Mattias och Erika Johansson framlevat sitt femtioåriga äktenskap. Där de sett barn och barnbarn växa upp och där de så småningom svetsats samman trots motigheter och lynnesmotsättningar. Nu när sommaren är som fullast är Erika död och Mattias styr och ställer för hennes jordafärd ned till ursprungstrakten, allt under det han rannsakar sitt samvete och i minnet återupplever mörka och ljusa episoder i deras äktenskap. Så växer genom hans och de andra gårdsbornas erinringar bilden av Erika fram, en märklig och ståtlig kvinna som offrade mycket och fick litet men ändå allt. Jordafärden blir högdramatisk. Den sker med båt utför den strida älven, som visar föga respekt för dödens höghet. Tragiskt och drastiskt, kalabalik och pastoral blandas under denna den sällsammaste av begravningsresor, som dock avlöper lyckligt. Erika återförenas med den jord, varifrån hon ett halvsekel tidigare bröt upp. Höijers kraftfulla roman gör skäl för sitt namn. Den sjuder av den korta lappländska sommarens heta vitalitet, över vilken förgängelsens skugga redan vilar. I allt väsentligt är det en ljus och varm bok, en av sin författares bästa.