Jag tänker att det kan vara som att titta in i en till synes helt vanlig lägenhet med ett helt vanligt köksbord där en helt vanlig kaffekopp och tidning och kanske ett litet sällskapsdjur finns och en radio som står på med låg volym men där det också samtidigt pågår något svårare och märkligare och med en sorts vemodig stämning svävande i rummet. Det är troligen lite för varmt och instängt i lägenheten, det surrar av flygfän och växterna mår nog inte så bra och det händer inte så mycket, det står liksom still. Man står still i fönstret och tittar ut på det andra, på bilar och ekorrar med mera, det där som tillhör andra, man kanske flyttar på en tidning, man kanske retar sig på en hamster, man kanske undrar vad som har hänt, man kanske har en förklaring, man kanske väntar på ett kuvert, man kanske letar efter bitar i ett pussel eller man kanske rentav letar efter pusslet. Lite tokroligt och fulsnyggt och sorglustigt helt enkelt men också vackert och ömsint som det ändå är att leva om än på sparlåga. Som poesi. Ungefär så.