Våren 1968 var Åsa Moberg tjugo år gammal. Hon bodde ihop med den sexton år äldre fotografen Tor-Ivan Odulf i ett litet hus i Vita bergen utan rinnande vatten. Gymnasiet hade hon hoppat av, livet kunde inte börja fort nog. Genom vänner hade hon fått praktik på det nystartade klädmärket Mah-Jong. I hemlighet drömde hon om att skriva som Marianne Höök.
I Paris, Rom och Berkeley protesterade ungdomar denna vår mot kapitalism, imperialism och kolonialism i allmänhet, och mot USA:s krig mot Nordvietnam i synnerhet. När Gunnar Myrdal i Dagens Nyheter skrev att ungdomen borde gå ut i strid i Vietnam i stället för att demonstrera hemma, satte sig Åsa Moberg vid skrivmaskinen. "För en sann soldat är det aldrig för sent att dö", var rubriken på hennes debutartikel på Aftonbladets kultursida lördagen den 9 mars 1968. Den var en uppgörelse med äldres självgodhet som omedelbart gjorde henne till en röst för en ny generation.
Inför folkomröstningen om kärnkraften 1980 var Åsa Moberg en av förgrundsgestalterna i nej-sidans Linje 3, på 80-talet blev hon sex- och samlevnadsrådgivare i Vecko-Revyn och tv-kritiker i Aftonbladet. På 90-talet var hon med och översatte Simone de Beauvoirs Det andra könet. Hon har alltsedan sin första publicering haft en närvarande och ständigt nyfiken blick på samhället och kulturen. I Livet berättar hon på sitt eget öppenhjärtiga sätt om åren på Aftonbladet, om kärleken och politiken, och om 1968.
Åsa Moberg är journalist, översättare och författare till ett flertal böcker, bland annat Adams bok (tillsammans med Adam Inczèdy-Gombos), Hon var ingen Florence Nightingale, Kärleken i Julia Anderssons liv och Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten – en bok om kärnkraft. Hon är en välkänd debattör i frågor som miljö och psykisk ohälsa.
