Alva har ett tvångsmässigt behov av att vara ärlig, nästan som ett känslomässigt Tourettes. Och hon måste skriva om det som känns.

Hon skriver så att hjärtat brinner och det gamla försvinner, och ur sig själv skapar hon berättelser om kärlek, längtan och sex, om nakenhet och vardags-poesi.

Det är inte ovanligt att hon går ifrån en underbart vacker älskog bara för att skriva ned den. Och ibland börjar hon skriva mitt i ett smärtsamt gräl. Orden som ber om att få skrivas, helar henne själv och många fler.

När orden skriver henne känner hon sig som mest i harmoni med världen.

Men vägen dit var inte självklar eller enkel. Tre gånger hinner hon tänka att hon hellre dör än väljer att skriva. Tre gånger väljer hon att inte dö.

Och till slut börjar hon skriva.