Många minns ett reportage om en 100-årig kvinna och ordet kränkning som rubricerade hennes lidande. Nyheten försvann i flödet, men känslan låg kvar – att sårbara människor ibland blir osynliga för både samhället och rättvisan.

Vad innebär det egentligen att bli kränkt? I svensk rätt används begreppet ofta som något självklart, men i praktiken visar gränserna sig vara oklara och ibland oroande snäva.

Vad händer med den som saknar språk, styrka eller kognitiv förmåga att uttrycka det som hänt?

Med utgångspunkt i rättsfall, psykologisk och psykiatrisk kunskap samt ett fiktivt men verklighetsnära fall undersöker boken kränkningar där de är som mest obekväma – i vården, i beroenderelationer och i mötet mellan juridik och mänsklig sårbarhet.

Det handlar om rättssäkerhet, makt och ansvar – och om varför en kränkning måste förstås som mer än en handling. Det handlar de mest utsatta, om att se dem, förstå dem, och utmana system som blundar.