Neil Gaimans senaste roman är ett koncist mästerverk i det lilla formatet. Minnets trådar drar oss in i ett sedan länge glömt händelseförlopp där en liten pojke stod öga mot öga med förgörande ondska och fann den vackraste vänskap man kan önska. En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta. Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid. I Oceanen vid vägens slut avtäcker Neil Gaiman en berättelse, lika fasansfull som vemodig, i lager på lager.
