Det fetaste är här i början innan trummorna och
det kommer, nu när det är pianot bara, som det
långsamt rämnande Thelonious
Monkljuset i minnen, eller som ljuset
på andra avlägsna platser: månen Europas
oceaner, åttiotalet, Icke-Schengen ... det är någon
sampling, fyra toner bara, som liksom faller över
varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå
hinner den som är sist kvar gråta för alla de
andra? Kanske ... Keep It Real, från Jamals första
album, det är Erick Sermon som har proddat tror
jag -
Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde
Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer
trummorna, som är kriget, och rösten, som också
är kriget
Johannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, där han använde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Med sin andra diktsamling, Omega, är formen friare och tonen mer personlig. Utgångspunkten är han själv, hans eget liv flätas samman med ett större mänskligt sammanhang och medvetande.
