Utväxlandet av eder mellan regent och undersåtar är en central politisk institution i historien, såväl i Sverige som i andra länder. Eden har ofta antagits utgöra ett kontrakt i vilket regenten utlovade beskydd i utbyte mot lydnad och skatteintäkter, men i Ordens kraft ifrågasätter historikern Sari Nauman en sådan uppfattning. Istället argumenterar hon för att eden syftade till att skapa tillit mellan parterna i en politisk relation.
Den tillit som skapades kunde dock ifrågasättas, och element av ovisshet kvarstod ständigt. Genom att analysera hur eder användes och hur ovissheten hanterades vid kröningar, krig, uppror och riksdagar undersöker Nauman varför och hur edsanvändningen förändrades 1520–1718. Resultaten pekar på att etablerandet av en skriftlig kultur förändrade förutsättningarna för den politiska relationen i grunden. Eder svors muntligt och var beroende av ett personligt möte för att åstadkomma tillit. Ett skriftligt dokument möjliggjorde däremot en ökad kontroll över undersåtar på avstånd, och erbjöd en längre tidshorisont för den politiska relationen. Allteftersom kontrollfunktionerna utvecklades minskade användandet av muntliga eder – kontroll konkurrerade ut tillit.
