Dottern håller upp de tunga kjolarna och underkjolarna. Svart plysch. Döda soldaters kvarglömda cigarettbloss kantar flyktingens väg, modern andas tungt och ännu ett hjärta slutar att slå men ingen jag känner blev fimpad så fortsätt bara att gå. Modern uppmanar dottern att sluta slingra de långa benen kring grenarna, gå här bredvid mig. Dottern hör upp och lyder men fortsätter att vicka på höfterna. Och vidare, säger modern, ska du se upp för växande rötter och fallande granater, men viktigast av allt är skynda på! Ingen av oss har ännu ramlat omkull, frustrerat snubblar vi dock omkring, det är vägen som är dålig, inte vi, inte vi. Där svänger den och de följer uthålligt efter. Dottern håller sig segt fast i muskelstråt som modern pliktskyldigt räcker fram. En krok? Min lilla tå. Kan vi inte stanna så att jag får suga lite sexuellt? Dottern viftar på stjärtsvansen, den är alldeles mahognybrun eftersom hon tillbringat flera veckor på stran-den, innan soldaterna kom, och nu flykten i sommarsolen, den är hetare än vanligt i år. Som en bastubris fast värre, på riktigt alltså. Mellan dem finns deras relation och där är också ömt och varmt, det är ett kärleksband i form av subtila klossar. Modern drar i ena änden och dottern kommer struttande emot henne som en marionett, söt är hon, puss. Klossarna rasar. Och så drar hon igen, plötsligare och brutalare denna gång och lyckas i sista stund rädda dottern undan kriget.
Mor och tonårsdottern Lara flyr från ett krig och efter en dramatisk resa anländer de till ett nytt land. I ett höghus i förorten finns Henok, hans far och Henoks kompis Rene. Lara upplever tillvaron hudnära och våldsamt.
Lidija Praizovic skildrar en ung flickas identitetskramp som en hallucination. Förlusten av ett land, sexuellt uppvaknande och fri-görelsen från modern blir en lika smärtsam som livsbejakande er-farenhet som Lara tacklar med trots, humor och vildsint fantasi.
