Innan hissen stannade räckte mamma Alva till mig och tog fram bilnyckeln. "Strunta i barnstolen, bara sätt henne i knät så åker vi", sa hon sammanbitet. "Okej", sa jag. Vi sprang mot bilen och kastade oss in. Mamma vred om nyckeln och rivstartade innan jag ens fått på mig säkerhetsbältet. Jag vände mig om och såg pappa stå där i den grå eftermiddagskylan. Han gjorde inget. Jag tror inte ens han skrek något efter oss. Han bara stod utanför porten, hundra procent övergiven.
Magdas mamma har äntligen bestämt sig. Det är dags att lämna. Magda, mamman och lillasystern tar skydd på Jordasång, ett slags kollektiv och skyddat boende för kvinnor och barn ute på landsbygden. Där är allt annorlunda: det finns ingen teve eller internet, och helst ska man inte ens ha mobiltelefon. Magda är skeptisk först, men ganska snart kastar hon sig in i sitt nya liv. Syster, som är den som leder arbetet och bestämmer på Jordasång, blir hennes nya förebild och Magda lyssnar på allt hon säger. Samtidigt kommer hon allt närmare jämnåriga Attila, som inte kan något om mobiler, men är bra på att odla. Och att lyssna.
Men det är visst inte så lätt att lämna det förflutna bakom sig, trots allt. Kanske kan Magda ta kontakt med pappa en gång - bara en gång - fast alla säger att hon inte får? Han är ju ändå hennes pappa …
Sofia Nordin skriver om det hemska och svåra på ett lågmält och nedtonat sätt som gör de stora känslorna greppbara och begripliga, utan att för den sakens skull tappa känslan av spänning och obehag. Syster är på samma gång en roman om att vara medberoende och en kärlekshistoria som visar att allt inte är svartvitt, trots att det först verkar så.
