(7)

Tre klassiker 3

Äänikirja


“Tre klassiker 3” innehåller tre korta berättelser av författarna Sigge Strömberg, Hjalmar Söderberg och Dan Andersson. Att lyssna på serien Tre klassiker är ett bra sätt att få en inblick i vår bokskatt!

Baron Olsson av Sigge Strömberg

»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch får nog plats i jollen också.»

Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.

När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista.

Med energi och målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken, där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja att han ännu levde.

Sotarfrun av Hjalmar Söderberg

Sotarfrun blev mörkröd. Likväl kunde hon icke avhålla sig från att le invärtes: hade det icke gått alldeles så, som hon visste att det skulle gå! Men nu skulle det också vara punkt och slut.

Vreden och Högmodet stego upp inom henne, svällde ut och lyste fram ur hennes hy och ur hennes ögon, som gnistrade; och vem vet - medan hon stod där osedd och tyst och betraktade de båda unga, som varken hade ögon eller öron för något annat än varandra - vem vet, om icke också Avunden och Kättjan i hemlighet kröpo fram ur sina gömslen och spelade upp på var sin dolda sträng i hennes själ.

Hon besinnade sig icke längre, utan steg raskt fram till bädden, grep flickan om den späda handleden med en järnhård näve, gav henne ett skymfligt namn och slängde henne ut genom dörren under en ström av de fulaste tillmäten.

Gustavsson av Dan Andersson

Den talrika barnskaran gormade och bråkade bakom magister Gustavssons runda rygg, där han satt lutad över senaste häftet av en tysk biologisk facktidskrift. Han tog av sig glasögonen och torkade dem på en sämskskinns-bit som låg i en låda, fylldav pincetter, scalpeller och små tänger.

Han blåste imma på glasen så att dammet skulle lossna bättre och putsade med iver och omsorg. Framför honom på ett hörn av facktidskriften satt en köksfluga och putsade bakbenen.

Han ville inte störa henne, utan tog försiktigt ett förstoringsglas och närmade sig

successivt; sedan han förvissat sig om arten föste han bort henne och reste sig för att göra likaledes med ungarna.