Världens ensammaste plats är Staffan Malmbergs andra bok, lika dråplig och sorgsen som debuten Aj människa.
Det här är Ove: ensamstående, IQ 71, utseende 4/9, man, 26 år, renhållningsarbetare, årsinkomst 156 400 kronor, ordförråd 6 937, betydande karriärkontakter 0, tid sedan beröring: fem veckor och en dag.
Han har bestämt sig för att börja i en grupp. När han kommer dit sitter Ragna, Konrad och Inga-Lill där. Men ingen ledare syns till. Utan att någon riktigt vet hur det gick till så börjar de tala med varandra. Alla har sina skäl att vara där, har något att berätta. Det är lätt att känna sig som världens ensammaste människa.
Utanför gruppen träffar Ove regelbundet sin tvillingbror, Håkan. När de testades i skolan visade det sig att Håkan bara hade en IQ på 69, så han fick till skillnad från Ove börja i särskolan. Gränsen går vid 70. Håkan ser ut att ha det bra på sitt gruppboende, verkar inte så ensam.
I gruppen lär Ove känna den arga lärarinnan Ragna, den arbetslöse Konrad som aldrig kan bestämma sig och pensionären Inga-Lill som tycker att det är trevligt när någon har bakat. Men var håller egentligen ledaren hus? Och är det början på slutet när Ove plötsligt blir fiktiv på fyrans buss? Är det hans kropp som obduceras i prologen eller är det någon av de andra gruppdeltagarnas? (För inte är det väl samtidens hjärta som skrumpnat och dött?)
