2018 debuterade Yvonne De Geer vid 87 års ålder med en hyllad memoarbok om en uppväxt som adoptivbarn i en av Sveriges mest blåblodiga släkter. En De Geer i omvärldens ögon, men inte i släktens. Hon blev som bokens titel anger aldrig en av oss. Men beväpnad med en god portion kärlek och pepprad med uppfordrande råd från två excentriska antinazistiska föräldrar med egna definitioner av vad verkligt adelskap vill säga, lyckas hon mot alla odds både hitta sig själv och sin väg i livet.
I Svenska Dagbladet kunde vi om Aldrig en av oss läsa: Vi kan ana rebellen under det tillrättalagda. Jag fastnade verkligen för den här boken, och mot slutet inser jag att jag gärna hade velat läsa vidare. Jag ser fram emot en till bok, om Yvonne De Geers liv som vuxen." Och här är då den boken.
Yvonne har blivit Pennskaft, gör karriär som landsortsjournalist, går vidare till nystartade Expressen som deras första kvinnliga nyhetsjournalist, blir upplockad av en vissångare med rymligt samvete, blir gift och skild och blir upprepade gånger bemött med underdånighet ända tills det visar sig att hon inte är De Geer av blodet. Då kommer frågorna som stänker av ättika: Är det nåt särskilt med dig?
