En septembermorgon hittar Susanne Ringell sin man Anders död i lägenheten i Helsingfors, där de har bott tillsammans i fyrtio år. Det blir upptakten till en allt uppslukande, böljande sorg som sveper henne med sig, klär av henne skikt för skikt av glädje och efterlämnar en krypande tomhet, ett sugande svart hål. Minnena av en stor kärlek och en oändlig omsorg lindrar inte - tvärtom. Till slut är hon på bottnen, själsligt naken, fråntagen lusten att finnas till.
Ringell har skrivit om ett sorgeår. Hennes språk har aldrig varit så enkelt, rått och drabbande. Men det här är också en bok om att överleva, att simma upp till ytan, att skriva igen. Ångesten tycker inte om vatten, skriver Ringell. Den tycker inte heller om humor eller vännerna som omger henne. Räcker det för att rädda henne ur bråddjupet?