KÀrleken Àr underbar för den som fÄr och kan fÄ ge. NÀr man Àr den som ger, men inget fÄr finner man en sorg som lÀtt kan omvandlas till ilska och hat. Dess namn Àr svartsjukan.
En man och tvÄ kvinnor och jag tror, att jag inte behöver sÀga sÄ mycket mer.
Barlingbo 1948
Allt var sÄ overkligt, tÀnkte Karin nÀr hon stod framför den stora spegeln och sÄg pÄ sig sjÀlv. Var det hon som stod dÀr med rodnande kinder? Ja det var visst det. TÀnk att han verkligen hade friat och det till henne? Hon smekte med handen över det skira tyget pÄ brudklÀnningen som hennes mot en gÄng hade stÄtt brud i. Nu skulle det bli hennes tur.
...
Skulle inte hon fÄ honom, dÄ skulle inte heller Karin fÄ det, tÀnkte Britt med hatet riktat mot sin barndomskamrat. Snart skulle allt vara över, för hennes plan var genial. Snart skulle Karin försvinna i eld och rök och endast en askhög skulle vittna om att hon en gÄng hade försökt att stjÀla hennes stora kÀrlek.
