Att beskriva en obeskrivlig människa. Vilket djärvt och nästan förmätet infall. Det är i alla fall det uppdrag som Kerstin Strandberg i sin nya roman tagit på sig. Hur långt kan inte det föra? Finns det stickspår och återvändsgränder? Finns det andra kroppars själar som slagit rot hos den obeskrivliga? Ja! Så här började det:
Jag skulle gå rakt ut på gatan, söka bland människorna, med min blick välja ut någon vem som helst. Ville få grepp om vad vänskap, närhet och värme kunde betyda i en människas liv. Jag ville besvärja döden genom att göra mig stort besvär. Jag var ett verktyg.
En solskensdag mitt i juli på rue du Louvre i Paris händer det. Anna, med tvillingfoster i magen, lät sig bli funnen. I en salt och mångbottnad vågrörelse förs hennes berättelse till sitt obevekliga slut. Om det nu verkligen finns en slutpunkt. De döda lever ju än.