En Stockholmsbok beskriver i första hand Stockholm som storstad, som familjegrav, som kolonilott. En storstad i växande och vardande den vinter och den vår då en liter mjölk kostade en krona och fem öre. En vinter och en vår då stadens växtvärk sätter sig i dess leder, knän och armbågar. Som hastigast vidrörs till exempel trafikproblemen. Men ett problem som storstaden brottas med har ansetts stå över de övriga: det gäller stålar, brudar och borsten. Det kan verka cyniskt, men storstaden är cynisk och det är på den tilltagande cynismen man bör märka att en stad växer, och på dess polisers allt yngre ansikten märka att man själv åldras. Boken är ingen kärleksförklaring till Stockholm, den är bara en förklaring.
Om man så vill har boken en handling. En liten skara personer får representera de storstadsanonyma som trängs i bussar och hissar. Det hela är mycket enkelt och dessutom komplicerat – som allting annat. I korthet handlar boken om hur en storstad i vintermörker väntar på solen, våren och en kommande sommar. Det gör inte storstaden sittande, inte heller liggande, närmare då gående, i bästa fall åkande taxi. Storstaden är en person, och i någon mån varnar boken för att räcka denna person handen.
Om Stockholm handlar boken, men den är inte skriven enbart för infödda stadsbor, inte enbart för inflyttade och inte heller enbart för dem som inte tänker flytta till Stockholm. Det är bara en bok om en vinter och en vår.
Till detta kan fogas att En Stockholmsbok är en ny av Stig Claesson själv illustrerad prosabok som fortsätter den självständiga, originella och moderna linje i svensk litteratur för vilken han är en företrädare. Den är en av de märkligaste skildringar av Stockholm som skrivits. En Stockholmsbok publicerades första gången 1966.
