Mustafa fick frĂ„gan: "Ăr du villig att göra vad som helst för Allah?"
Svaret var givet pÄ förhand. Han fick nÄgra piller. Han svalde dem, och nu stod han hÀr, pÄ flygplatsen. Han var huvudpersonen just nu. Alla tittade bara pÄ honom. Han var den största stjÀrnan i hela vÀrlden.
Tre smÄ flickor var pÄ vÀg igenom vÀntsalen vid incheckningsdisken. Han strÀckte ut armarna som för att bjuda in till kramkalas. TvÄ av flickorna var uppklÀdda i smÄ klÀnningar, den tredje hade tights och en beige T-shirt med sydda blommor pÄ. De skulle Äka pÄ semester. Lyckan fanns dÀr.
I varje hand hade han en handgranat, den ena var osÀkrad. Handtaget var intryckt. Sprinten lÄg pÄ golvet framför honom. Och sÄ log han, ett djÀvulskt leende, som barnen uppfattade som vÀnligt. De sÄg hans leende mun, men inte de iskalla svarta ögonen. Flickorna hörde inte förÀldrarnas förtvivlade rop. De rusade fram till honom. Han öppnade famnen och gick ner pÄ knÀ. De smÄ söta oskulderna mÄste dö idag. Mustafa hade makten att bestÀmma det. Den unge islamisten hade trott pÄ varenda bokstav som den helige imamen hade predikat. Imamens tankar var hans egna frÄn och med nu. Han var programmerad, hjÀrntvÀttad och klar. Uppdraget var att döda sÄ mÄnga kristna som möjligt innan han sjÀlv dog. Det var det mest hedersamma uppdrag man kunde fÄ som jihadist. Han ville visa sig vara vÀrdig Allahs uppskattning.
Men skulle han bli visad upp till oskulderna i himlen hos Allah och profeten Mohammed eller skulle han förpassas ner till evigheternas brinnande helvete i underjorden nÀr han kom fram till Helvetestrappan? Det Àr dÀr allt avgörs. De nÀrmaste minuterna skulle avgöra hans vidare öden i himmelriket.
"Helvetestrappan" Àr en direkt fortsÀttning pÄ boken "JihadistjÀgaren".
Ariel Goldblumes jakt pÄ jihadisterna fortsÀtter!