PÄ avstÄnd kunde man höra stadens rörelser. Lördagens dagsutflykter och Àventyr uti natten, söndagens loja snickrande pÄ garageuppfarten och fixande i radhusrabatten, mÄndagens sprÄngmarsch med kaffe i handen pÄ vÀg till bussen. Jag lÀngtade dit - till liv, mÀnniskor och rörelse.
Det var sÄdana hÀr sommarkvÀllar som vad som helst kunde hÀnda. Grannarna satt pÄ sina uteplatser och balkonger och sippade pÄ ett glas vin i utlandsvÀrmen, ingen lÄngÀrmad tröja behövdes. Det luktade varm asfalt, nyklippt grÀs, poppel. Gatljusen tÀndes med ett vagt surrande. Jag sÄg alla tidigare versioner av mig sjÀlv pÄ vÀg ut i denna sommarnatt: i glittersmink och högklackat, med en flaska körsbÀrsvin i handen. Vad som helst kunde hÀnda.
Men inte nu, inte hÀr, inte oss.
KrÀftans Tid Àr en vemodig berÀttelse om att vara nÀrstÄende till nÄgon med cancer. Den handlar om lÀngtan och skam, om nÀrhet och ensamhet, och om alla de kÀnslor som kapslas in i det vakuum som uppstÄr nÀr man tvingas leva varje dag som om det vore den sista.
