NĂ€r Johanna föds sitter farfar och syr pĂ„ en arbetsskjorta, och sticker sig blodig i förskrĂ€ckelsen över hennes hĂ€ftiga livsskrik. Farfar lĂ„ter henne inte glömma att Johanna och han hör ihop. Men farfar dör och Johanna blir ensam och utan hjĂ€rta.Johanna Ă€r aldrig en som det Ă€r lĂ€tt att tycka om, men nĂ€r hon lĂ„ter ett barn drunkna förseglas hennes öde. Hon fortsĂ€tter finnas, hon fĂ„r tjĂ€nst, hon görs med barn och blir fru, men allt Ă€r som pĂ„ nĂ„der. De man Ă€lskat försvinner för evigt, de man vill undvika gĂ„r igen, och det man inte orkar bĂ€ra lĂ€gger sig pĂ„ en. Det vet den vuxna Johanna i Löfvik vid Ăstra Kyrksundet, mirakelvattnet som vĂ€ntar pĂ„ att fĂ„ drĂ€nka och döpa.Carina Karlssons roman Ă€r en kĂ€nsligt och rakt berĂ€ttad livslinje, en skildring av en kvinna som lever sitt liv pĂ„ Ă land i sekelskiftet 1800-1900. Johannas lott Ă€r att uthĂ€rda, och hennes redskap Ă€r livsvilja och styrka. Det handlar om att leva med en stĂ€ndig undran: Vem Ă€r jag i den hĂ€r vĂ€rlden?Man vet vem man Ă€r. Man vet vad man Ă€r bra pĂ„, och Ă€ndĂ„ sĂ€krare vet man vad man Ă€r usel pĂ„. Man vet om man Ă€r lĂ€tt eller tung till sinnes, om man Ă€r en som pladdrar eller en som tiger. Man vet var man kommer ifrĂ„n, och man kĂ€nner sig ganska sĂ€ker pĂ„ vart man ska. Man vet vad man tror pĂ„ och vad som Ă€r skitprat.DĂ„ hĂ€nder nĂ„got som Ă€r oförestĂ€llbart. Omöjligt att se för sig innan det hĂ€nder, omöjligt att begripa nĂ€r det vĂ€l har hĂ€nt.Och man Ă€r en annan.Man Ă€r inte alls den man visste att man var.Man har en frĂ€mling i sitt liv, och den frĂ€mlingen Ă€r man sjĂ€lv.