"Husen var ganska nya, fyra vÄningar, och Peter antog att de nog skulle hÄlla rÀtt bra Àven om bomberna föll alldeles intill. Fönstren skulle tryckas in och en del av fasaden skulle vÀl slitas bort. balkongerna skulle rasa ner men det hÀr var vÀlgjorda hus. Och hettan skulle de klara hyfsat bra ocksÄ, folk som tagit skydd i de hÀr husen skulle antagligen klara sig, de flesta i alla fall."
Efter sin tid i Vietnam under kriget sÄ Àr ingenting sig likt för Peter. Han ser krypskyttar som inte finns, och mÄsarnas skrik lÄter precis som de barn han hörde, efter att de fastnat i ett eldinferno. Den enda gÄngen Peter kÀnner sig trygg Àr om natten, ingen kan se honom i mörkret. BÄde tid och rum separerar honom frÄn traumat. Trots detta Àr ljuden av bomber, mÀnniskors skrik och kulsprutor öppna sÄr i hans inre som vÀgrar lÀka.
Denna novell ingÄr i samlingen "Konsten att dö i april".
Erik Eriksson föddes 1937 och Àr en svensk journalist, tv-producent och författare. Han har skrivit romaner, novellsamlingar, ungdomsböcker och lÀttlÀsta böcker. à r 2009 fick han Aniarapriset för sitt författarskap.