När Archie Jones försöker ta sitt liv i sin Cavalier Musketeer nyårsmorgonen 1975 men förhindras av en slaktare (som ogillar att sådana saker utspelar sig framför hans affär när han väntar en morgontidig leverans) så förändras Archies liv för all framtid. Han kliver ur sin bil och vandrar förvirrad och tyngd av sitt nyligen kraschade äktenskap in på en efterfest där han möter den svindlande vackra jamaicanskan Clara Bowden. Hon är 19, han är 47. Hon är en bra bit längre än honom och saknar sina framtänder efter en motorcykelolycka. Hon är övergiven och ett f d Jehovas vittne men all tro på en frälsare har inte hunnit förångats. Kanske är det därför inte så oförklarligt att Clara Bowden i Archie Jones såg något mer än bara en ganska kort, ganska lönnfet medelålders vit man i en illa sydd kostym. Clara såg Archie med förlustens grågröna ögon; hennes värld hade just försvunnit, den tro hon levt med hade dragit sig tillbaka som ett tidvatten, och Archie hade av en ren slump blivit den som man skämtade om: den siste mannen på jorden. Sex veckor senare är de gifta.
Så inleds Vita tänder, succéromanen som utspelar sig framför allt i en myllrande del av norra London. I denna multikulturella stadsdel möts medlemmar av familjerna Jones, Iqbal och Chalfens, och trots alla olikheter – hudfärg, religion, bakgrund – så vävs dessa egenartade människors liv samman och bildar en varken smärtfri eller förutsägbar berättelse. Berättelsens ram är vänskapen mellan två omaka män, Archie Jones och Samad Iqbal, som träffas under andra världskriget och blir varandras grannar och följeslagare, mycket tack vare sina färgstarka fruar och barn. Historien spänner över ett halvt sekel, över stora som små ämnen, och bildar en bitsk, sprakande och oavbrutet underhållande upplevelse.
"Millenniets första sensation i bokvärlden." The Observer
"Hennes roman är lysande." SvD
