Ombord på rymdskeppet Aniara flyr åtta tusen människor från Jorden som radioaktiv strålning gjort obeboelig. På sin färd mot planeten Mars slås Aniara ur kurs och styr genom isande rymder mot den oändligt avlägsna stjärnbilden Lyran. I 103 sånger berättas om tjugofyra år av mänskligt rymdliv, om arbete, nöjen, fromhet, ångest och samvetskval, om hopplös längtan till den gröna jorden och de kusliga framtidsperspektiven i en rymd utan slut. Liksom alla stora diktverk har Aniara genom åren erbjudit en mängd tolkningsmöjligheter. Skådespelaren Ulf Palme var en legendarisk uppläsare och hans mästerliga uppläsning av detta ständigt aktuella rymdepos hör till de stora klassikerna.
Harry Martinson är en inte bara en av våra största författare, hans författarskap är också ett av våra mest mångsidiga. Han hör hemma i den generation av arbetarförfattare som så mäktigt slog igenom på 30-talet, han är en av våra främsta och mest svenska lyriker (och som sådan har han betytt mycket för både Aspenström och Tranströmer), med Nässlorna blomma och Vägen ut har han skrivit två av våra mest lästa självbiografiska romaner och han anlade långt före de flesta andra ett stort ekologiskt perspektiv på tillvaron. Aniara är ett av Martinsons störst anlagda verk. Det är både ett stort rymdepos och en berättelse om en själens inre resa - på en gång en förtvivlans varning i kärnvapnens och de ekologiska hotens tid och det kanske fulltonigaste uttrycket för Martinsons livslånga projekt att visa oss människans försök att se sig själv och sin roll i skapelsen. Aniara publicerades första gången 1956 och fick ett storartat mottagande. 1959 blev Aniara opera i scenisk bearbetning av Erik Lindegren och med musik av Karl-Birger Blomdahl. Men ändå är det kanske först idag som Aniara fullt ut framstår som ett av vår tids konstnärligt och intellektuellt mest utmanande verk.
