Så jag kan sakna glödens färger, hur de skiftade när jag hade lagt eldgruva för natten. Hur jag kunde ligga och se färgerna skifta i spiseln. Visst är järnspisen en välsignelse, lättare med matlagning och den måste inte passas hela tiden. Men så jag kan sakna färgerna. (…) I det nya århundradets första natt låg jag och såg på färgerna, tänkte att de var lika vackra som fyrverkerierna vi just hade sett.
Det var nittonhundratalets första natt. Det var fyra år innan vi fick järnspis.
Nikanor är plankbärare, Frida arbetar med splitveden, Elvira har sin symaskin, Hella kapar ribb. Elias och Isak har just börjat springa barfota igen. Järnspisen värmer hela köksrummet. Våren 1909, trettio år efter Sundsvallsstrejken, behöver ingen gå och lägga sig hungrig.
Nog är Bricken tacksam.
Trots att hon saknar den där bottenglädjen som hon hade när Natan levde.
Så vad är nu detta med Nikanor? Eskilsson har gått kostgång hos Bricken i många år, hon litar på honom, men vad är det han säger om våld och hat? Inte har väl Nikanor gått och anslutit sig till Hinke Bergegren? Hinkeanerna förespråkar ju blodig revolution och dolken i köttet. Det är långt, långt bort från morfar Edvins drömmar.
30 år har gått sedan sågverksarbetarna gick ut i strejk för första gången. Bricken minns deras glöd – men det gör inte Nikanor och de andra unga.
Glödens färger är den femte romanen om Bricken. Sedan tidigare finns Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och eld och Amerikauret. För dem har Vibeke Olsson fått flera litterära utmärkelser: Wallinpriset, Birger Norman-priset, Samfundet De Nios Vinterpris och den kungliga medaljen Literis et Artibus.
Vibeke Olsson debuterade tidigt som romanförfattare och har ägnat tre historiska platser och skeenden mycket av sin uppmärksamhet: Sundvall runt förra sekelskiftet i romanerna om Bricken, romarriket i den romansvit som börjar med Hedningarnas förgård, och Tredje rikets Tyskland i de två Ulrike-romanerna och Molnfri bombnatt.
