När Elof är tio år gammal dör hans far. Då blir lillebror Ivar och han ensamma, på släktingarnas nåder. Rädslan blir en följeslagare genom livet – en följeslagare som endast stundvis kan tuktas av berättarglädje, alkohol och kvinnor.
Elof har klart för sig att han är en ynkrygg. Men rädslan får aldrig avslöjas, inte vid fronten och inte inför hustrun Olga, som han därför aldrig kommer riktigt nära. Stoltheten är det viktigaste. Den, och Heimanet, hemgården som är det enda släkten någonsin har ägt.
Heiman är en koncentrerad släktkrönika som frågar sig vilket pris man får betala om man aldrig får vara sig själv. Ann-Luise Bertell skriver epik med ett väldigt driv, kristalliserat i starka sinnliga förnimmelser och känslor. Kroppen är alltid närvarande, vare sig det handlar om hårt fysiskt arbete, blodet som rinner ur en människa eller det första samlaget i bastun.
Heiman är liksom Bertells prisbelönta debut Vänd om min längtan inspirerad av gamla släkthistorier, sprungen ur den steniga österbottniska jorden.