Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset.

jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandra

jag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvar

ordet du, ordet vi, ordet oss

du andas ännu inuti mig

händerna har dina händer

munnen har din mun

jag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparna

kan jag lämna tillbaka det?