”… en av de bästa svenska romaner som någonsin skrivits!” Tranås-Posten
Döden skjuter livet framför sig i barnvagn. Lisen Andersson blev sju år och hon låg under ett tunt täcke av mossa, kvistar och löv och stirrade på sömmerskan som råkade hitta henne i skogsdungen. Kanske hade räven krafsat fram kroppen. Lisen fick litet mer än två tusen dagar av livet och den sista av dem bar hon vita knästrumpor och violblå klänning, när hon var på väg hem från skolan.
Det är tidigt trettiotal i en liten by vid Vätterns strand. Här ligger en bensinmack med verkstad som drivs av Harald Andersson, och i huset intill bor han med hustrun Greta och de tre barnen Sven, Albert och Lisen. Utåt sett en helt vanlig familj. Men dessa barn har innan de kan läsa och skriva hört alla svordomar som finns, de känner igen de förvridna anletsdragen hos hatiska och hotfulla vuxna, de vet var flaskorna är gömda. Och de är beredda att ljuga och skydda sina föräldrar till varje pris. Men det finns också emellanåt skratt och glädje i huset. Ända till den dag då Lisen hittas skändad och mördad. Då är Albert tolv år. Albert ska alltid minnas dagen då han första gången fick känna doften av den nyfödda Lisen. En upplevelse som han långt senare beskriver som stunden när livets mening framstod som fullkomligt klar. Ljuset han då drabbades av ska han bära med sig hela livet. Det som gör att han uthärdar ”de lömska stunderna” med modern, broderns avund, kamraternas hån, att i vuxen ålder bli övergiven av hustru och barn. Inte förrän sent i livet ska han möta en kvinna som han känner en sådan tillit till att hon får höra hela hans historia.
Lustmördarna är en roman om ondskan, om lusten att döda och om att döda lusten. Men det är också, och kanske framför allt, en berättelse om ljuset, om det obeskrivliga som gör att vissa människor överlever trots svek och motgångar. Björn Ranelid har som alltid ett budskap och precis som i den kritikerrosade Bär ditt barn som den sista droppen vatten tar han barnens parti, barnen är allas angelägenhet och han vädjar till vår medmänsklighet och vårt förnuft.
”Björn Ranelid är otvivelaktigt en prosans mästare” Svenska Dagbladet
”… berörande melodramatisk” Expressen