Först trodde jag att jag hallucinerade. Hjärnan hade fått en rush av 400-metersloppet, någon hade smugit ner något i min sportdryck, jag höll på att bli galen. Allt kändes mer troligt än det som faktiskt hände.
Att jag efter nitton år i mörker plötsligt kunde se vad andra kallar himlen. Moln som rörde sig. Den totala symbolen för frihet och liv fanns nu ovanför mig och jag kunde inte tro att det var sant.
Så jag ignorerade den. Sa inget. Tänkte betydligt mer. Men försökte stänga av. Plockade upp min vita käpp, torkade bort den salta svetten som hunnit nära munnen. Gick långsamt bort mot omklädningsrummen. Sommaren stack i näsan, sorlet från vännerna blandades med min inre röst som vägrade låta mig släppa.
Släppa det jag sett. Släppa att jag överhuvudtaget såg. Vem var jag nu?
Musikern Johan Häglerud är 19 är när han får synen tillbaka. Innan dess hade han först levt med en allvarlig synnedsättning och sedan blivit blind i hela sitt liv. Ingen kan förklara varför han kan se nu. För honom kommer det som en chock, han känner inte igen personen som stirrar på honom i spegeln, tycker att kläderna någon annan valt åt honom är skitfula och snart är han mot sin vilja en del av vår ytliga värld när han inser att han börjat döma människor efter deras yttre. Allt kantrar än mer när den som räddat livet på honom själv rycks bort alldeles för tidigt och han blir mer ensam i ljuset än han någonsin var när allt var svart.
I boken MED EGNA ÖGON berättar författaren Josefine Lindén den sanna historien om hur Johan nu 31 år, lämnade sin hemstad för att hitta ett sammanhang bland andra synskadade och hur hans identitet kraschade när han inte tillhörde de blinda längre. Trösten hittar han i musiken som hela tiden följer honom. Johan Hägleruds debutalbum med samma namn som boken, är producerat av Douglas Carr med soundet av en ung Peter Le Marc. Det är en stark sann berättelse i romanform om ett liv kantat av lycka, sorg och oförklarliga händelser.