”Det prasslar till i dasstunnan. I nästa stund känner Josefa något kallt på låren, den unkna stanken av bajs går inte att ta miste på. Hon sätter handen för munnen, inte ett ljud ska de få ur henne. Hjälpligt torkar hon sig med tidningspapper, lukten går inte bort, klänningen är för alltid förstörd. Utanför hörs skratten: ’Är du inte klar snart?’ Splitvedjäntans dotter, henne får man kasta skit på, det vet man väl vilken sort hon är. Josefa kramar broschen hon nyss fått av Sandor och försöker undgå de hånfulla blickarna.”
Om dagen är hon flickan med tvättkorgen, mager och oansenlig. Men Sandor vet bättre. Det är om kvällarna som Josefas själ får liv. På klipporna ut mot havet med honom, Nikanor och Mildred talar hon sig varm om jämlikhet, förändring och en värld bortom Holmsund. För Sandor är Josefa den enda, i sina manskläder och med sitt utsläppta hår står hon för något okuvat som han till varje pris vill vara nära.
Fyrtio år senare är Josefa borta och drömmen om en bättre värld lika punkterad som den gamla vänskapen. Men mellan den unga Alexandra, klädd i manskläder och lika mycket mot strömmen som en gång Josefa, och den åldrade Mildred växer en udda vänskap fram, och även hos Sandor och Nikanor rör Alexandras närvaro upp känslor och minnen.
Annica Wennström berättar med sällsynt poetisk glöd en historia om kärlek, kanske inte den som alltid är tillräcklig eller ens självklar, men som ändå är livsnödvändig, om självförakt och skam, uppror och frihet. Samt om det där besvärliga som vi alla känner igen; svårigheten att veta vad vi innerst inne vill.
