Carl Gustaf Ekman, Sveriges frisinnade statsminister 1926–1928 och 1930–1932, var den fattige kroppsarbetaren som nådde maktens höjder – bara för att falla i vanära på en lögn om pengar från Ivar Kreuger.
Ekman profilerade sig först som en ledande förespråkare för totalt rusdrycksförbud, men politiskt förknippas han framför allt med sitt sluga och inte alltid uppbyggliga »vågmästeri« mellan högern och socialdemokraterna.
Ekman, en utpräglad resultatpolitiker,fick mycket uträttat i en demokratisk gryningstid med hårda sociala motsättningar och parlamentarisk fragmentisering.
Han reformerade skolan, moderniserade skattesystemet och drev igenom Arbetsdomstolen.
Carl Gustaf Ekman var en bättre politiker än det tvivelaktiga rykte han gav sig själv i Kreugeraffären.
