Martin Skoog
"Det var ett gruvsamhĂ€lle. Pappa var skollĂ€rare och lĂ„ghalt. Mamma var allvarlig. Pappa var strĂ€ng. Mamma kunde bli sprallig. Jakob Mattjas Skoog, sĂ„ hette pappa. Kristina var mammas namn. SjĂ€lv hette han Martin. Det var ett gruvsamhĂ€lle. Det var vĂ€rlden." Pojken som heter Martin har nu blivit elva Ă„r â han har vuxit ett stycke sen "Martin gĂ„r i grĂ€set" och "Det finns inga Ă€nglar", de bĂ„da romaner som inledde Björn-Erik Höijers sjĂ€lvbiografiska barndomsskildring. Martin Ă€r sig lik â och Ă€ndĂ„ inte riktigt densamme. Han Ă€r fumlig och drömmande, snavar och slĂ„r sig halvt fördĂ€rvad ibland, har svĂ„rt att finna sig tillrĂ€tta i vĂ€rlden. Var hör han hemma egentligen? Knappast nĂ„gonstans. I det fattiga lĂ€rarhemmet kĂ€mpar förĂ€ldrarna en hĂ„rd strid med nöden under första vĂ€rldskrigets sista fattigĂ„r â fadern bryter torv Ă„t bolaget under ferierna, modern vĂ€nder vinterkappan, Martin sĂ„gar ved och gallrar rovor. Det gĂ„r inte nĂ„got vidare â "du hör inte hit, Martin" ljuder det som en refrĂ€ng i hans öron. I det fina jĂ€rnhandlarhemmet skĂ€ms han â arbetarpojkarna frĂ„n barackerna accepterar honom inte riktigt heller. Han lever i brytningen mellan tvĂ„ samhĂ€llsklasser. Han börjar ocksĂ„ kĂ€nna brytningsĂ„rens Ă€ngslan över förĂ€ndringar, skuld och oro. BĂ€st Ă€r det nĂ€r han fĂ„r följa pappa norrut och leva riktigt vildmarksliv ett slag. För pappa Ă€r inte sĂ„ strĂ€ng som förr. Ariel, Martins storebror, rĂ„kar pĂ„ sned i samhĂ€llet, och det Ă€r en tragik som kommer Martin till godo â den vĂ€xande förstĂ„elsen mellan far och son hör till det centrala i denna roman, dĂ€r Björn-Erik Höijer pĂ„ nytt lĂ„ter sin barndomsvĂ€rld stĂ„ upp i minnets poetiska fĂ€rger och sanningsstrĂ€vans klara belysning. Med "Solvargen" fullbordas romantrilogin över Martins barndom och dĂ€rmed en av de mĂ€rkligaste barndomsskildringarna i den pĂ„ sĂ„dana sĂ„ rika moderna svenska skönlitteraturen.
