Lars Gyllenstens desperados är människor som klänger sig fast vid en trosbekännelse, har felaktiga kartor över livet – kartor som vilseleder och får dem som litar på dem att göra det onda. Genom att skildra den livsfientliga förvillelsen och stela fanatismen kan Gyllensten definiera sitt alternativ, ett livsdugligare och mer humant.
Gentemot den allvarstyngda trosvissheten ställer Gyllensten ”en viss lättsinnighet, en viss fräckhet och föränderlighet, ett slags mod och ett slags osentimental frånvaro av självömkan”, allt egenskaper ”till nytta för besinningen, lugnet, lyckan, samlevnaden, toleransen och de övriga snusförnuftigheterna … Dessa andliga övningar är några av skälen till att jag är författare”.
Detta filosofiska eller antifilosofiska tema, som Lars Gyllensten belyst ur en annan synvinkel i ”Sokrates död” är i novellerna i ”Desperados” gestaltade i en medvetet expressionistisk form – termen är Gyllenstens egen. Han skildrar sitt alternativ eller rättare sagt den attityd han bekämpar med den skärpa och det engagemang som gjorde Gyllenstens författarskap till ett av de mest angelägna i den svenska litteraturen.
