Ă€r det pĂ„ riktigt börjar regna frĂ„n en klarblĂ„ himmel. NĂ€r dessa ord inte lĂ€ngre enbart Ă€r ett sedan lĂ€nge slitet uttryck, utan betydelsen av dem istĂ€llet upptar hela din upplevda verklighet. NĂ€r ramar försvunnit och referenspunkter har förfl yttat sig orĂ€kneliga mil. NĂ€r livet vĂ€nder dig ryggen samtidigt som du har givits nĂ„got att Ă€lska mer Ă€n livet sjĂ€lvt. DĂ„ Ă€r det inte lĂ€ngre nĂ„gonting konstigt att ett trapphus blir till en resa mot mĂ„nen och att du upptĂ€cker inre rum som du tidigare inte visste fanns. Det finns en styrka i att vara svag men en svĂ„righet i att vara det. Ett annorlunda livsöde, om en hand som hellre gav Ă€n fĂ„ngade. Och som genom det fi ck livet. Det hon aldrig sa Ă€r en orĂ€dd berĂ€ttelse om kĂ€rleksrelationen mellan en dotter och sin mamma. Om hur det brutala nuet tvingade fram dotterns nyfi kenhet om det som varit. En jakt efter förklaring. Ett svar pĂ„ frĂ„gan: Varför? Man kĂ€nner aldrig en mĂ€nniska helt, inte ens sina allra nĂ€rmaste. Ăven den med mycket ljus har stunder av mörker. Och trots mycket skratt och öppenhet fi nns sĂ„dant som förblivit outtalat. Först efter döden, berĂ€ttas livets hemlighet.