âAtt skriva Ă€r nog vad som passar mig bĂ€st nu. Och det gör jag. Varje dag. Kanske Ă€r det bara pandemins inflytande över svĂ„righeterna med verklig gemenskap som fallit över mig idag, men jag tror nog att det handlar om Ă„ldrandet i sig. Man kanske mĂ„ste tröttna pĂ„ livet för att vĂ„ga dö? För att man gjort sitt. Eller kanske Ă€r det i vĂ„ra gener att bli mer hĂ„glös och innesluten i sig sjĂ€lv och till sist sakta vissna bort och somna in? Om man slipper svĂ„r cancer eller annan terminal sjukdom de hĂ€r sista Ă„ren.GlĂ€ds Ă„t handbolls-EM halv nio ikvĂ€ll. Sverige â Spanien. Det blir en svĂ„r match âŠâ