»Friedrich Glauser måste utan tvekan betraktas som en av vår tids stora detektivförfattare.«

Per Landin, Dagens Nyheter

* * *

»Skuggor i tiden, skuggor i rummet…«

Överkonstapel Studer firar nyåret 1933 i Paris och dras snart in i en mördarjakt som kommer att sätta hans förstånd på hårda prov. Är detta Det stora fallet, som varje kriminalpolis drömmer om? Eller bedriver okända makter ett gäckande spel med särlingen från kantonpolisen i Bern?

En klärvoajant främlingslegionär, en gåtfull feberkurva, en gudsförgäten militärpostering i Marockos öken… I överkonstapel Studers andra fall är ingenting vad det synes vara. Och vad vore världen utan »imponderabilierna«, de ovägbara tingen, som till slut fäller avgörandet?

Det var inte mycket som tydde på att Friedrich Glauser skulle få ett deckarpris uppkallat efter sig eller en gata i Zürich. Medan han levde var det psykiatrikerna, åklagarna och förmyndaren som gjorde anspråk på att beskriva morfinisten, småtjuven och författaren Friedrich Glauser (1896–1938). Med en serie kriminalromaner från andra hälften av 1930-talet gjorde schweizaren slutligen succé, men det var redan sent i hans korta liv.

PRESSRÖSTER

»Det som gör schweizaren Friedrich Glauser (1896–1938) till en sådan spännande författare är inte den omtumlande biografin, som innehåller all dramatik man kan önska sig, nej, det är i stället den inre osäkerhet som vibrerar mellan prosaraderna – känslan av att allt är möjligt, men också att själva det existentiella spelet är både grymt och orättvist. Det är texten som lockar mig, inte människan bakom - inte i det här fallet. Det är svårt att inte tjusas av romanernas miljöskildringar, av personer som balanserar mellan karikatyr och levande porträtt. Glauser är en komplex författare, mångskiftande. Och bokförlaget Ersatz gör en kulturgärning när de nu presenterar författarskapet på svenska.«

Kristian Lundberg, NorrköpingsTidningar

»Studer är en kriminalare som det är lätt är att tycka om. Bakom den vresiga ytan döljer sig ett obändigt rättvisepatos och en djup medkänsla med allt som är ensamt och sönder. Inte bara trashankar, ungdomsligister och trötta legionärer. En av de finaste passagerna i ”Feberkurva” är faktiskt när Studer tvingas ta farväl av sin gamla uttjänta kappsäck.«

Fabian Kastner, Svenska Dagbladet