Hon bankade skiten ur honom. Satt grÀnsle över hans rygg och skrek: "SAATANAN SIKA", djÀvulens svin. Hennes armar roterade som smÄ propellrar och piskade mot hans rakade skalle sÄ att flÀsket dÀrunder korvade sig. Ilskan inom henne kom ut i kaskader och flÀtorna flaxade vilt omkring och i vÀgen⊠Skoldagen var slut. De andra i klassen stod strösslade hÀr och dÀr. De glodde och gapade, som gÀddorna pappa dÀngde ihjÀl med kniven om somrarna.
GÄrdarna Àr klÀdda i asfalt, höghusen Àr av betong och ansiktena hÄrda som sten. StÀllet heter GÄrdsten. I taggbuskarna finns pantburkar, pÄ gatorna fimpar. TonÄringarna hÀnger pÄ det halvtomma torget och i trappuppgÄngarna. Mammas mopp mÄlar rÄa Ättor i snabb takt, vÄning för vÄning, sveper runt fyllot som sÀckat till sömns, hugger mot hörnen och listerna. I taken syns tÀndarbrÀnda prickar, pÄ vÀggarna och fönstren snorloskor, snusprillor och sparkmÀrken.
Ungpundarna kan karate. De har knivar. Papperskorgen pÄ skolgÄrden brinner. Miira hÄller i en trimmad tÀndare. Hon sparkar till Vera, som sparkar tillbaka. Skrattar sÄ att tÄrarna rinner.
Miira Àr inte som de andra tjejerna i finneklassen. Hon vÀjer inte för konflikter, vÀgrar lÄta nÄgon bestÀmma över sig och vÀljer sÀrskild matte nÀr de andra vÀljer allmÀn. Hon tÀnker inte bli trappstÀdare, utan statsminister eller hjÀrnkirurg. Miira Àr född i Sverige. Trots det ses hon som invandrare och mÄste lÀsa svenska som andrasprÄk i skolan.
Eija Hetekivi Olssons omtumlande debut Ingenbarnsland utspelar sig i GÄrdsten och Bergsjön pÄ 80-talet. Som en svetslÄga skildrar romanen det Sverige som vÀxte fram efter folkhemsÄren.